Kaniner har jag haft rätt igenom hela min uppväxt, år 2000 fick jag ansvaret för min allra första kanin.
Det var otroligt kul, blandraskaninerna Bibbi och Bobbo hämtades hem och mitt kaninliv tog fart. 2002 fick jag kontakt med kaninhoppning för första gången, jag släpade med mig min Bibbi och en vän på en nybörjarkurs i ÖLKH, jag kan väl inte påstå att det gick bra, men kul hade vi. Tävlingen vi anmälde oss till helgen därpå gick inte direkt bättre, men som sagt, kul hade vi trots att Bibbi simmade genom vattengraven och klättrade över de andra hindren. Tyvärr satte sig inte intresset direkt, men 2006 tog jag comeback, med en inlånad kanin vid namn Eneboängens Money For Nothing "Diago" och min egenuppfödda "Choklad". Diago var otroligt snäll och enkel att hantera, han lotsade mig genom halva svårbanan innan tiden tog slut. |
Ett år senare fick jag hem en mycket efterlängtad kanin,
nämligen Eneboängens Queen of Egypt Sun "Isa". Isa var en stor grund för mig att stå på där i början, för även om hon var en förvuxen dvärgvädur med alldeles för mycket fart så hade jag helt plötsligt en kanin som faktiskt inte behövde massor med träning och tid för att ta sig någonstans. Hon var stor och klumpig, hade noll koll på banan eller hindren, men jag hade en kanin att satsa på, och bara det var nog väldigt bra. Tids nog klättrade hon hela vägen till elit i alla grenar, tog cert och blev Champion. 2012 åkte vi till england, men det är en helt annan historia. |
Utöver Isa hade jag även två andra viktiga individer, Le-Petit "Brasse" och Queen Divatrix "Saga".
Brasse var en liten och krum dvärgvädur, som helt enkelt inte hade fysiska förutsättningar för att hoppa på riktigt. Men mer vilja hos en kanin har jag aldrig sett. Miniklassen var lagom och där blev vi kvar tills han pensionerades. Saga visade sig bli en riktigt duktig hoppkanin och hon var även värdefull i avel. Hon tog ett SMbrons och fick flera ungar som idag slåss i toppen. Två av hennes ungar har vunnit SM. Jag har idag fyra ungar efter Saga som alla tävlar. |